Logga in

Logga in
I SAMARBETE MED:
NSD  kuriren

Matti möter The Magnettes: "Vi vill ju kriga med Taylor Swift"

Med bara dagar kvar av 2015 möter Mattias Alkberg några av artisterna som utmärkt sig för honom och norrbottningarna under året. Först ut: The Magnettes om ett år så fullspäckat att det känts som två.

– Folk brukar mest vilja höra om knarket och miljonärerna.

Rebecka, Sanna och Tomas i The Magnettes sitter i Tomas kök och försöker sammanfatta året som gått.

– Vi har turnerat två gånger i USA, två gånger i England och i Spanien i år. Vi har fått skivkontrakt med ett amerikanskt bolag, Digsin, en underetikett till Universal. Det är ju det som är nåt, vår musik, våra spelningar. Ändå vill folk mest veta om det var mycket droger i Los Angeles, om vi träffade några kändisar, säger Sanna Kalla.

– Vi såg en tant som kissade och bajsade i en påse. Eller såg, men vi hörde att hon gjorde både ettan och tvåan, säger Rebecka Digervall. Och på en öde gata i Hollywood blev vi erbjudna kokain av en annan tant. Och så pratar vi inte mer om efterfesterna och backstagelivet.

– Det här året, det känns som att det varit två år långt, säger Sanna.

– När vi hade spelat i Austin åkte vi till Nashville och skrev senaste singeln Bones. Sen åkte vi hem och spelade på Pajala marknad. När vi hade gjort det spelade vi in Bones, här i köket, säger Tomas Bäcklund. Och när den släpptes började år två, liksom. Vi levlade upp.

Albumet The Magnettes jobbat på i flera år har de skrotat.

– Vi var ett annat band då, det var låtar vi hade jobbat med sedan vi var 14 och de andra hade andra grejer de ville göra, andra band och så, men för oss är The Magnettes allt, det är vårt, det är allt vi har. När vi bestämde oss för att det var vi tre rev vi liksom upp det gamla och började jobba på nya låtar i stället. Det vi jobbar med nu, det känns som att det är vår tredje skiva.

– Vi vill ju kriga med Taylor Swift, Halsey och Katy Perry. När jag var liten i Pajala var jag punkare för det var mycket enklare än att försöka passa in med de andra, de vanliga. Men nu vill vi vara mainstream. Jag älskar ju popmusik, säger Rebecka.

Hon fortsätter:

– Vi försöker att ge allt varje gång, även på små krogspelningar där vi själva är ljudtekniker och allt.

– Sen rusar man in på toa och tar på sig sin cape. Och så kör man, fyller Sanna i. Det ska vara samma show oavsett hur stort eller litet stället vi spelar på är.

– Vi vill ju nå ut till de som har ett attention span på 15 sekunder. De som tycker det är jobbigt med Facebook för att det är för mycket text där. Kidsen. Därför måste det hända något hela tiden när vi spelar. Om nån går utan att ha sett hela showen, det är ju ett misslyckande.

Bones är en perfekt poplåt och jag älskar den. Det är nästan som att det är en egen genre, den perfekta poplåten. När jag var mittemellan tonåring och vuxen gjordes de låtarna av till exempel Madonna och Jane Wiedlin. Men när jag var i den åldern var jag så lillgammal, jag tycker inte min sort riktigt finns längre.

Och tur är det. Det var min generation som blev Den ironiska några år senare. De perfekta poplåtarna var ”bra”, inom citationstecken. Usch, det var så nervöst på den tiden. Alltid var en tvungen att positionera sig. Så är det inte längre. Eller så är det bara jag som lugnat ner mig. Det är skönt att inte vara så snobbig längre. Och att märka att inte så många andra är det heller.

– Det är mycket svårare att skriva låtar nu, säger Tomas. När vi vet vad vi vill. Samtidigt är det ju inte samma uppförsbacke, men ju säkrare vi blir på hantverket desto viktigare blir det att göra allt så bra som möjligt. Att göra om, mixa om, inte nöja sig med en mastring och så vidare.

– Vi jämför oss ju med Taylor Swift och Le Tigre men vi är samtidigt jätteglada att Könsförrädare och Raring vill hänga med oss, säger Sanna. Och vi känner ju ett släktskap med dem, vi bor ju kvar i Pajala och Luleå. Vi är inte en del av någon scen sådär. Som man kanske är eller måste vara i Stockholm.

Nästa år ska The Magnettes släppa ”två eller tre” singlar. Och turnera mer i Sverige och Norden.

– Och skivbolaget kommer antagligen vilja att vi ger ut ett album, men vi känner ingen stress, det är viktigare att det blir bra än att det går snabbt.

Finns det något som skulle kunna sätta käppar i hjulet?

– Nja, det är väl om vi blir dåliga. Det vanliga norrbottniska självförtroendet. Det blir ju en del språkförbistringar, eller vad man ska säga. Vi vill ju att det ska låta bra svenskt, inte dåligt amerikanskt. Och skivbolaget är ju amerikanskt, missförstå oss inte, vi är jättenöjda med dem. Fast man vet ju aldrig. Vi vill ju att folk ska tycka om oss.

Det gör vi.

/Folket

  • Av: Mattias Alkberg

Tipsa en vän

Tyckte du att den här sidan var intressant? Här kan du tipsa en vän om den.

Fakta

Sanna Kallas tre bästa 2015

1. Tomas födelsedag i Nashville. Broadway.

2. Rebeccas födelsedag på Vasikkavuoma!

3. Pajala Marknad.Varje år.

Rebecka Digerwalls tre bästa 2015

1. Slutat äta kött.

2. Pajala marknad, varje år.

3. Harry Styles hårlängd.

Tomas Bäcklunds tre bästa 2015

1. Ha unge.

2. Få skivkontrakt.

3. USA-trippen i mars.